Nu ska jag vara ärlig så det kanske låter som att jag bara vill ha uppmärksamhet. Jag har fått höra det mycket från samhället.
Ok nu börjar vi. Jag har lidit av depression och ångest sen årskurs 6-7 men i årskurs jag tror det var i nian som det började på riktigt. Jag började allt mer bli utanför i plugget och kände mig allt mer otillräcklig. Tankarna varför "vill ingen umgås med mig" och "jag borde ta livet av mig" allt mer. Ångesten var hemsk på gymnasiet och jag började självskada mıg, vilket slutade med att jag inte kunde plugga kvar På ett RIksgymnasie går man fyra år istället för tre år. Jag "hoppade" av gymnasiet i trean eller fjärde året. Jag skar mig och tog en mindre överdos.
Hur mår jag idag?
Jag mår dåligt och har en odiagnoserad ätstörning. Min ångest över att äta är så jävla stor. Ångesten som jag bär på hela dagen är så himla jobbig.. Att inte få tillgång till verktyg för skada mig själv är nog det som gör mig mest ledsen. Nu lär många tänka wtf sa hon nu? Ja, jag är mest ledsen för att jag inte kan sibba (self-injury behavior) Vet ni varför? Jo för om jag inte kan få slå, bita eller skada mig går jag ner i en djupare svacka, då äter jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar